KOMMUNIKATÖR
Föreläser (ofta i både ord & ton) i specifika ämnen:
”Taltrygg” (se nedan)
Rune Lindström och de tre Dalaspelen
”Håg för Henrikson?” om och av Alf Henrikson
”Stångkorv & Bordeaux” om och av gastronomen Alf Henrikson
”Titta hon rör sig!” om Kvinnor
Håller kurser och/eller seminarier m.m.
för olika grupper; körer, arbetsgrupper, företag, föreningar;
om att närma sig, utnyttja och berätta en text; framförande i tal och sång
En del kallar jag ”Taltrygg”
Med hjälp av ANDNING, AVSLAPPNING, MOTTAGLIGHET och TILLIT – MENTAL FÖRBEREDELSE OCH MEDVETEN NÄRVARO I NUET, ja, kanske även med hjälp av dans når deltagaren sitt mål; att lita både på sig själv och mottagaren.
Jag har lång och gedigen erfarenhet av nervositet, misslyckande och kallsvett, men jag vet också nästan allt om hur man övervinner sin rädsla och får folk att intresserat lyssna.
Ca 70 % av svenska folket tycker det är obehagligt att ställa sig inför publik! Det är slöseri och kan åtgärdas.
Under 35 års glädjor/mödor på och runt teaterscenen har jag undersökt och prövat på vad den där känslan består av och hur du kommer ur den. LIV, KÄRLEK och KREATIVITET krävs för ett fullgott resultat. Stolthet över din kunskap, över vad som gör dig till ett unikum... och det viktigaste – att du har riktigt kul själv när du står där.
En annan del kallar jag ”Livgivande kreativ kultur” och då vänder jag mig till personer som är funktionshindrade av livet eller av sjukdom och som ändå har möjlighet att delta i en läkeprocess. Jag är diplomerad ledare och inspiratör i ”Frigörande dans & rörelse”. Det krävs ingen kunskap i den frigörande dansen av den deltagande, eftersom kroppen själv står för alla beslut. Jag har jobbat med utbrända och/eller livströtta och med parkinsonsjuka; med fantastiska resultat.
Dessutom skriver och framför jag krönikor i dagspress och radio. Exempel nedan
Ljudvågor
Om vi betänker att allt som hörs,
är ingenting annat än luft som rörs
och utplånas raskt likt en våg på ett vatten
så sover vi mycket bättre om natten.
Alf Henrikson
KRÖNIKA 114
KÄRE KUNG HENRIKSON
Kung i eget land – i verskonstens måhända… Jag rekapitulerar sommaren och minns att jag skulle stå på Strömparterren i Stockholm och vara, hjälp! involverad i Love Stockholm 2010, jag skulle läsa ”kärleksdikter” av Alf Henrikson kantänka. De litterära sällskapen skulle hålla låda där vid lunchtid, hela den där kärleksveckan, i Kulturförvaltningens regi.
Endast kring tvenne ämnen, bror,
brusar diktens flöden.
Det ena är kärlek och stark amour,
det andra är bleka döden.
Vilket av dem skall jag välja idag
på denna min sjungande spalt?
Kärleken, kärleken väljer jag.
Tänk att det gör jag allt.
Alf Henrikson
Den sensuella kärleken och erotiken är kanske inte det Alf Henrikson skriver om med stora bokstäver; han blir sällan privat och utlämnande, fast jo, om det gäller handfasta råd och kommentarer, om underfundiga ögonblick och konstateranden om egna eller andras lycka och tillkortakommanden; då diktar han gärna om kärlek. Med hjälp av botaniken blev det ännu lättare att uttrycka känslornas svall; blommornas kärleksliv var han väl bekant med, han ägde grundmurad kunskap därom. Det sägs att han lärde sig örternas namn på latin innan han talade rent, under lustfyllda vandringar vid farfars hand i trädgården på Södra Esplanaden i Huskvarna. Och nog har han skrivit vackert om kärlek!
Besök mig i min örtagård Miranda.
Där blommar anemoner utan tal.
Platanens skugga faller mjuk och sval
på markens gräs och florans mångahanda.
Det klättrar kaprifol på min veranda
och svalan flyger högt och göken gal.
Den tysta snäckan slumrar i sitt skal.
Den blå lavendeln avger milt sin anda.
Försiktigt kryper smultronplantans reva
på fuktig mylla med sin unga planta.
Sju humlor tar ett fruktträd i sin vård.
Ett gott behag gör livet värt att leva.
Lär känna mina vänner och bekanta!
Träd in Miranda i min örtagård.
Alf Henrikson
Åter till Stockholm. Det spöregnade när jag anlände en fredag i spirande juni, och med ljusgrått paraply vandrade jag från Centralen och undvek för gobelängstövletternas skull (fint ska det vara när det är Love i Stockholm) de mest vidsträckta pölarna, det renderade mig rekord i längdhopp utmed Vasagatan.
På Strömparterren såg det välordnat om än ödsligt ut ovanifrån, siktat genom intältad transparent verklighet och med uppbyggda dansgolv för singelaftnar och salsadans till aftonförnöjelse… och nyinskaffat möblemang av elegant slag.
Jag såg en informationstavla med ”Love”-veckans aktiviteter och evenemang på Strömparterren, det var rikhaltigt, men mitt och andra sällskapsframträdanden var inte annonserade och regnet öste ner.
Den enda levande varelse jag kunde skönja från min något förhöjda horisont (genom plasten) var Alf Henrikson-sällskapets ordförande som gick och småsparkade på stenläggningen. Det är alltid kul att överraska så jag anmälde min ankomst med ett käckt: ”God dag ordförande Lundström!” varvid hon vände upp blicken och ursäktade sitt sparkande med: ”Jag tyckte inte det skulle ligga disktrasor på marken när du kom, men jag böjer mig i n t e ner! Har du sett alla fimparna?”
En inkallad tekniker hade just släntrat förbi och gett löfte om medverkan, det samlades folk som kunde varit presumtiv publik; de ställde sig istället i kö för att bese medeltidsmuseet som just skulle öppna. En kypare moppade stenläggningen och undrade om han störde. Nej inte alls genmälde vi ur djupet av två vadderade fåtöljer som vi sjunkit ned i medan vi inväntade annat väder och lite publik. Av ordföranden fick jag veta att lunchtillställningarna nog inte hade blivit någon riktig hit och att Stockholm i det hela taget just då framstod ganska vardagslugnt och fredagsgrått ointresserat med tanke på den stora kärleksfestival som faktiskt pågick i väntan på det i slutändan kanske lite väl upphaussade bröllopet. Första delen av juni är kanske inte den mest turistfrekventa delen av sommaren och ”vanligt folk” jobbar väl…
Då uppenbarade sig en dam från Stockholms Kulturförvaltning med ”CREW” tryckt på ryggen; vi hälsade artigt och hon undrade om det var något vi saknade… haha… och annars kanske vi kunde klara oss själva… hon hade väl viktiga saker på gång, hon var ju crew! Hon försvann men efter en rekognoseringsrunda föreslog hon att vi skulle flytta in i ett ännu mindre tält … om det till äventyrs skulle komma någon… sedan talade hon mycket och länge i telefon. Hela situationen blev rätt komisk; ett osannolikt äventyr helt enkelt. Upp i arla morgonstund med ”fakirtåget” för att stöka undan 27 mil, och här satt jag nu publiklös under regntyngd plast. Jag blev tillfrågad i mars och nu är det juni… kulturförvaltningen har väl haft annat att tänka på i mellantiden. Vilken tur att jag hade ordförande Lundström som sällskap. Crew-damen som varit ute på ny runda kom med var sitt platt paket till oss. Jag blev ordentligt nervös; kronprinsessparet upplagda på tallrik… nej, så klokt; det var en fin liten serveringsbricka; ”Plattan”-mönstrad i svartvitt laminat som blir perfekt att bära ut på verandan i solig morgonväkt.
När klockan var uppläsningsdags och mer därtill lärde jag mig en ny fras: ”Jag föreslår att vi ställer, är det ok?”. Det var ok.
Vi lämnade ”lokalen” och begav oss istället till en restaurang där det vankades lax och sparris med en liten pepparrotscrème; tack för en trevlig lunch fru ordförande, och därtill upplyftande samtal om höga och understundom ganska låga ting. Med min ombokningsbara biljett hann jag med ett tidigare tåg tillbaka mot Kurbitsland och sålunda förgick en fredag på Stockholm LOVE-festival 2010.
De säger att kärlek besegrar allt
och att hopp kan löna sig tiofalt
och att tro är en fullkomlig nödvändighet
Kanske det…
Alf Henrikson
